Jag har tänkt många gånger vad man gjorde, vad man pratade och vad man tänkte på innan Emil blev vår nya familjemedlem och vände upp och ner på våra liv. De få gånger vi lämnat bort honom till farmor och farfar eller mormor så har jag och J klättrat på väggarna av tristhet och nästan haft pratfria middagar. Det är som att Emil är allt nu och det känns som om han alltid varit med oss. Utan honom är det tyst och tråkigt.

Jag må vara en ung mamma men det är något jag själv valt och jag älskar det verkligen. Jag känner att orken och tålamodet är med mig och karriären får gott vänta ett tag till. Alla har ju såklart olika mål, drömmar och åsikter men enligt mig så är livet inget utan barn.

Emil har varit ovanligt lugn och snäll enda sedan dag ett men det är klart att man har skurat väggarna från lasange och räddat mikron från att explodera av någon leksak som råkat hamna där. Sjuk har han nästan aldrig varit. En maginfluensa och några enstaka förkylningar på tre år är på sin höjd. Att han är första barnbarnet på båda sidorna är ju inte heller fy skam. Att få full uppmärksamhet och nästan allt han pekar på är ju inte ovanligt så att vi ibland får ett litet helvete när han anländer hem igen. Men vad gör det när han är det underbaraste som finns