Jag kan konstatera att det inte är lätt att vara lillasyster/lillebror. Det händer ganska ofta att minstingen får ta en del smällar. Fotbollar i huvudet, brorsans fot i ryggen och för häftigt tempo gör att den som inte hinner med faller. Här om dagen fick Alva sig en putt bakifrån så att hon stupade framåt, slog i munnen och började blöda. Det ser hemskt ut och när de slår sig och jag står alltid redo med telefonen i högsta hugg. Men oftast går det över hyfsat fort igen.
Att bli storebror måste vara en enorm omställning. Att ta hänsyn till att en ny liten människa ska dela på mamma och pappa. Att inte vara nummer ett längre utan att få dela med sig av även det. Och i Emils fall var han första barnbarnet på både min och J´s sida vilket nog kan vara extra tufft. Han blev över natten genast en stor pojke i våra ögon men vi har varit väldigt nog med att ha i åtanken att han faktiskt bara är fyra år och att vi aldrig skulle lägga något extra över på honom bara för att han nu är storebror.
Han är vår lille pojke och kommer alltid att vara.
Men med de här två busfröna blir allt komplett. Att se dom leka tillsammans, brottas, sjunga och skratta inser man att den sista pusselbiten är lagd.
På inte allt för många år har vi nu hus, familjebil och två underbara barn. Hunden är det enda som fattas för att få det ultimata svensson livet. Och det är precis så vi vill ha det. Att vakna eller komma hem till mina familjemedlemmar gör att man aldrig behöver undra var man egentligen hör hemma. Vi är en helt vanlig familj med köttbullar serverat vid middagsbordet och antikrundan på tv och med det vet man att det är det här livet jag drömt om att få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar